Läser olika bloggar, bloggar som påverkar en, men som samtidigt får en och känna att man faktiskt aldrig är ensam. Man är aldrig ensam om bortgången. För det finns någon där ute, i samma situation även om man lätt glömmer bort det. Jag önskar att dom raderna inte fanns, jag önskar att ingen annan hade behövt att vara med om det som jag har gjort. Men livet är vad det är. Man måste vara stark. Men man får även vara svag. Men aldrig är man ensam. För vi är flera, flera som lever med den fruktansvärda bortgången.