När huvudet bara vänder..
Varit en jobbig dag, mycket känslor. Känslor som jag hanterar på fel sätt. Mitt huvud vänder, och jag får inte ur mig alla fina och bra saker jag har inom mig som jag vill säga när jag ser dig må dåligt mamma. Istället vänder huvudet och jag skriker och är så jävla dum, när jag under tiden bara vill få ur mig att du är världens bästa mamma, i alla lägen.
Jag klarar inte av att se dig ledsen, nere, off.. Jag får panik.
För du är inte värd att må dåligt, du är värd det bästa som finns. Jag blir så arg över att du ska behöva vara ledsen, så jag kastar ur mig allt det där dumma som jag bara menar motsattsen till.
Sen jag var liten, framför allt alla år efter min fars bortgång, så varje gång min mamma fällt en tår, eller flera. Har jag börjat storgråta tillsammans med henne. Jag klarar inte av att se min mamma gråta.
Du valde inte att leva själv, du valde inte bort pappa. Du ville spendera livet tillsammans med honom, tillsammans med oss, hela familjen.
Men livet kan vända, på en hundradels sekund..
Så fruktansvärt orättvist.
Du är stark, glad och världens bästa mamma. Men även du måste få vara svag och tycka att det är jobbigt.
Då ska jag bara bevisa hur fruktansvärt mycket jag uppskattar dig, hur glad jag är att du är den du är.
Att du håller ihop våran familj och gör så vi har ett bra liv.
Men vad är det som händer i mitt huvud?
Jag vill inte att du ska känna dig ensam, för det är du inte. Du har mig, du har andreas och alla fina vänner.
Men ensamheten finns där, ensamheten som pappa lämnade kvar som sätter sina spår för resten av livet..
Att hantera situationen som jag vill går inte, det går inte..
Jag älskar dig mamma, över allting annat på jorden.
Kommentarer
