Ps. Jag hittade en text jag skrev för ett år sen med hjälp av Robin.

jag vaknar upp ur sängen, och jag känner en stor saknad,
men inser snabb att du kommer aldrig komma tillbaka
jag ställer mig jämt frågan, vart tog du vägen?
men jag hoppas att du vet, att jag finns här i alla lägen
jag önskar att du var här, jag önskar du va vid min sida,
du va den bästa, och det här har fått mig att lida
om allting nu ska ha en mening, vad är mening med allt det här
vi levde nyss tillsammans, men lika snabbt gled vi isär
Vid 6 års ålder togs du ifrån mig, det kändes aldrig någonsin okej
Jag ville inte förstå, i hopp om att du skulle komma tillbaks till mig
jag va för ung för att förstå, att det då va ett farväl
cancern tog ditt liv, och du förblir min akilles häl
Jag måste tacka mamma, som tog tag i mig vid branten
jag höll på att falla ner, men du tog tag i mig vid kanten
du bara fortsätter att bekämpa, den smärtan inom ditt bröst
du är min ängel ifrån gud, för jag finner tröst i din röst
Du var lugn från första stund, du visa styrkan hos en mor
du är den viktigaste personen, tillsammans med min bror
ni fanns där, när tårar förvandlades till en flod
ni är föralltid i mitt hjärta, ni är mitt kött och blod

Jag kommer aldrig att glömma, när vi tog farväl i brors rum
du låg där så kall och sen förvandlades till stum
du slöt dina ögon, och flög med vinden till himlen
du försvann ifrån jorden, men jag har kvar alla minnen
jag ville inte ta farväl, ville att du skulle stanna
vi kommer ses i hilmen, du, jag, min bror och mamma
jag trodde att du snart skulle komma tillbaka,
att du vilade en stund, bara för att provsmaka
smaka på smärtan att känna när någon försvinna
men det här skulle jag ju övervinna
För liten att förstå att du skulle försvinna för gott, ta klivet
jag tackar mor och bror, som åter gett mig hopp i livet