Pratar med min kära vän Linn på facebook. Länge sen jag umgicks med den tösen. Sitter och diskuterar fotbollen. Hur man tappat suget och hur tiden förändrar allting. Minns när jag spelade i bele, när fotboll var hela ens värld. Det var det ända som betydde någonting iprincip. Hur jag gick upp klockan 7 på morgonen för att byta om till min match 7 på kvällen. Den där matchen var det ända man tänkte på. Jag grinade efter varje match vare sig vi vann med 10-0 eller torska med 2-1. Gjorde jag 2 mål var jag ledsen för jag inte gjorde 3. Man var helt psyckad. Folk förstod sig inte riktigt på mig. Och jag var alltid så förbannad på de som inte var arga efter matchen. Tyckte att det var så obrydda. Jag tyckte aldrig jag var tillräcklig, ville alltid vara bättre. Fast man slitit som ett svin. Jag och Linn hade så sjukt roliga tider i Bele. Men sen bestämde jag mig för att ta nya kliv, gick vidare till Aik. Bestämde mig för att satsa, för att bli bäst i världen (som man tänkte då). Det var ju drömmen alla hade på den tiden.
Jag skulle bli bäst.
Men med åren förändras tiderna. Man börjar grubbla över om det verkligen är värd all den där tiden för att satsa. Jag har tagit ett uppehåll nu ett tag. Och jag ska inte ljuga för mig själv, klart jag saknar gänget och bollen. Fan man mår ju så bra av att spela fotboll. Men fotbollsvärlden är tuff. Ingen dans på rosor om man säger så. Uppgångar och nergångar.
Väljer man att gå tillbaka, väljer man att satsa. Kommer det ta så fruktansvärt mycket tid.
Är det värt det? Är det värt att lägga allt annat åt sidan?
Det är vad man måste komma på.