Jag kan inte förstå det. Att det har gått 10 år. 10 hela år. Det känns som hela mitt liv. Så många år som har sprungit förbi. Så mycket saker som hänt under dessa 10 år. Från 6års ålder till att idag vara 16 snart 17 år.
Jag minns stunderna så väl. Även fast jag bara var 6 år gammal. Jag hade precis börjat 1an. Som man ofta gör när man börjar i en ny klass med nya kompisar skulle man berätta om sig själv och rita en bild på sin familj, och berätta hur man bodde.
Jag ritade en bild på mig, mamma och min bror.
Vi satt i en ring på golvet, på mattan framför tavlan. Jag minns min bild så väl. Jag minns boken så väl. Alla hade fått varsin. Jag hade Nalle Puh papper runt min bok. Jag visade upp bilden för mina klasskompisar, och min lärare bad mig att berätta vilka som var på bilden.
Jag berättade att jag bodde tillsammans med min mamma och min bror.
Följdfrågan kom snabbt. En kille i klassen frågade vart min pappa var någonstans. Det var inte lång tid efter att det hade hänt. Jag började storgråta och sprang därifrån.
Läraren kom efter mig och tog hand om mig. Resten av stunden fick jag sitta i min lärares knä med kinderna fyllda av tårar.
Var någon tvungen att fråga? Det var min största fasa. De där stunderna när man visste att frågorna kunde komma. Min lärare fick berätta för klassen hur det låg till.
Jag var svag. Jag var liten. Allting var så otroligt jobbigt.
Under alla mina år har jag undvikit allt vad gäller familjefrågor. Satt folk och pratade om sina familjer, frågade varandra vad deras föräldrar jobbar med, gick jag alltid därifrån i tid. Så jag inte riskerade att frågan skulle komma till mig. Så har det varit genom alla mina år sen bortgången.
Jag har aldrig kunnat prata om det, jag har alltid undvikit alla situationer.

Jag berättade för mamma om en tjej, som mörkat sin pappas bortgång i så många år, som aldrig berättat för någon vad som hänt. Hur hon inte kunnat prata om det, hur hon har ignorerat sanningen.
Och mamma sa att det är ungefär så du varit genom alla år, du har aldrig velat prata om det. Alltid hållt dig undan det. Och jag vet, jag vet att jag har gjort det. För jag kan fortfarande känna klumpen i magen, som jag känt genom alla år. Alla jobbiga situationer.
Jag har varit alldeles för svag för det.

Det är inte förens nu, under dem senaste 1-2 åren jag har börjat kunna prata om det. Kunnat berätta för människor runt omkring mig, om händelsen, om känslor. Jag kan fortfarande hålla mig tillbaka när jag vet att frågan kan komma, när det pratas om familjer. Jag vill inte utsätta varken mig själv eller personen som inte vet om det. Det är en jobbig situation. Men med all förståelse för att folk inte ska veta hur dem ska reagera.
Jag hade inte heller vetat hur jag skulle ta det, vilka ord jag skulle använda mig av.
Människor som står mig nära, kan jag sitta och prata om det med. Jag kan idag svara på frågor som jag aldrig kunnat svara på tidigare.

Även min bror som är 22 år idag, undviker situationerna.
"Har du ringt din pappa på fars dag?"
Det gör ont. Man undviker det. Man vill hålla sig borta från samtalsämnet. Man vill försvinna litegrann.

Jag är stark. Jag ger aldrig upp. Jag lever med det. Varje dag i resten av mitt liv.

Är det någon av er som undrar något, vad det än är. Om bortgången om känslorna eller vilken fråga ni än funderar över. Var inte rädda över skriva den, var inte rädda över att fråga.