Hamnade i soffan och Ghost whisperer lyckades fånga mitt intresse. Trodde att det var en film först, men visar sig att det var en serie. Ni andra visste säkert redan om det.
Men spännande var det. Så nu har jag någonting nytt att kanske följa? Ska se om det har fler bra avsnitt att erbjuda.

Igår hade jag och mamma ett fint samtal. Om rädsla & frågor.
Jag berättade att jag har så många frågor jag önskar att jag vågade ställa, men jag vågar inte.
Mamma berättade att hon heller inte vågar. Hon är också rädd.
Ska man låta frågorna förbli utan svar?

Det är så läskigt, döden. Börjar man tänka på det blir man helt tokig och sjuk. Man kan inte släppa det.
Jag undrar hur det känns när man vet att man är nära slutet? Att vägen inte är så lång kvar. Hur känns det?
Är man rädd? Eller känner man sig lugn och redo?
Vad känner man egentligen?

Mamma berättade hur pappa reagerat då han och vi fick veta att livet led mot sitt slut.. När kroppen började säga ifrån och inte längre orkade kämpa emot.
Pappa vägrade att kolla på tv, träffa människor utifrån och läsa tidningen. Det är ganska konstigt.
Varför regerar man som man gör? Pappa har läst expressen iprincip varje dag under hela sitt liv.
Varenda dag. Varför blev du så pappa?

Nu är mormor lika dan. Tvn brukar vara hennes räddning på dagarna, hon har alltid följt massa program och kollat på tv, hon har alltid haft tidningen som kommer till brevlådan som hon läst igenom alla år.
Nu vägrar hon. Hon vill inte.

Varför är det så? Varför reagerar man så? Varför vill man hålla sig borta från omvärlden?
Varför, varför, varför, varför...

Man ska nog inte tänka och spekulera för mycket. Man ska vara glad att man lever och ta vara på nuet.
För det är nu vi lever.
Men det skrämmer mig lite.

Varför är saker som dom är?
Varför finns det inte svara på alla ens frågor?

I'm scared.