Som många av mina vänner vet kan jag verkligen GRÅTA till filmer, jessica du om någon vet. Men det här, det var någonting utöver det vanliga.. Kändes som man gick igenom det igen, som att en nära till en bara försvann. Många känslor man gått igenom som kom tillbaka, väcktes till liv som legat på is men alltid funnits inom mig.

Folk började kolla bak och såg hur vi satt och grät floder.. Själv vart jag nästan förbannad på folket som inte fällde tårar efter filmen, "så jävla okänsliga" vart min kommentar. Brorsan sa att alla gråter faktiskt inte till filmer, men det kan jag faktiskt inte förstå, inte till en film som den där.

I övrigt var filmen så fruktansvärt bra. Den bästa filmen jag har sätt.

Ja, det brukar låta så efter en sorglig film. Men jag lovar er, den var så fruktansvärt hemsk, och fin.. Så bra gjord.

Vad ni än gör, ni måste se My sister's keeper.

"Det gör ingenting att sjukdommen dödar mig.. Men den dödar hela min familj"

"Om du behöver vägledning eller känner dig ensam och rädd, så åk till montana, för där kommer jag alltid att finnas."

Filmen var inte förutsägbar, man blev förvånad över vissa saker som hände, som gjorde filmen så bra.

Känslan när man får se hur läkarna råder att den cancersjuka dottern kanske ska spendera sin sista fridfulla tid hemma, för det är inte lång tid kvar. Mamman ville aldrig ge upp, hon klarade inte av att hantera sina känslor. Hon var arg, konstant.. Jag minns hur du bodde hemma hos oss sista tiden pappa, för att du valde det. Du vill vara med oss, din familj den sista tiden du hade kvar med oss.

Nu blev det långt, kanske bara kort och gott ska säga - BERÖRD.