Ett sår som aldrig läker. Ett ärr som varar förevigt.

Det är många som väljer att skriva om sin sorg, väljer att sätta ord på sin smärta - Försöker att sätta ord på sin smärta. Men är det egentligen möjligt att beskriva sorg? Jag tror inte det. Sorg kan bara upplevas om man själv är i den eller har varit med om den.

Oavsett om sorgen inte kan beskrivas, så tror jag att det hjälper att skriva. Att försöka få ut lite av den tunga bördan man bär i sitt bröst. Alla är vi olika. Vissa kanske skulle uppleva det som någonting jobbigt, men jag tror att många av oss människor mår bra av det. Jag väljer själv att dela med mig och ibland försöker jag beskriva smärtan och sorgen, men jag vet lika väl som alla andra, att det inte är möjligt. Man kan inte få ut känslan eller sorgen i ord. Inte helt. 

Att bearbeta smärtan och saknaden är viktigt. Vi behöver vara i den och ta hand om sorgen, likväl som vi tar hand om andra saker som håller oss kärt. Sorgen håller oss egentligen inte kärt, den gör ju bara ont. Men vi måste hålla den kärt, för att kunna komma framåt. För att kunna bearbeta och lära oss att leva med ärret som aldrig kommer att lämna våran kropp.

Sorgen måste finnas, annars skulle inte kärleken finnas. Som jag läste i en bok för länge sen. "Sorgen är kärlekens pris." Upplever man kärlek, kommer man också att uppleva sorg.

Kärlek - Rebecca.

Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0