Jag försöker springa ifrån mina känslor, men dom kommer ikapp mig. Dom rinner över som en hink överfull av vatten. Det rinner över och blir till tårar. Det är så mycket tankar som ständigt snurrar omkring i huvudet, tankar och sorg. Jag önskar att jag kunde spenderat så mycket tid hos dig, att du hade varit så nära mig. Jag hatar att du varit 30 mil ifrån mig. Men dom där 30 milen är nu längre ingenting. Nu är du betydligt längre bort.. Jag vill inte förstå. Vill inte se fler tårar. Vill inte känna fler tårar. Jag vill träffa dig. Jag vill prata med dig. Jag vill krama om dig. Vem kunde ana att det var sista gången jag kramade om dig, när jag var hos dig sist.

Jag ligger mycket och tänker på våra minnen. Fina minnen. Sen barnsben har jag alltid spenderat mina somrar hos dig. Jag har alltid legat på en madrass bredvid din säng, för det var där jag ville sova. Bredvid dig. Du låg och berättade historier långt in på kvällen. Du kunde berätta samma historia 5 gånger i rad för min skull, för att jag alltid ville höra en gång till. Flera kvällar irad.

Jag vill sova bredvid dig igen mormor. Jag vill ligga på en madrass på ditt golv och höra samma historia igen.
Jag vet att du kämpade med varenda andetag. Men jag får andas åt dig nu mormor. Det lovar jag att göra. Och jag ska ta hand om mamma, det lovar jag också. Jag ska vara snäll mot henne, som du alltid sagt till mig.

Vila i frid ♥