Jag har förträngt och fortfarande inte förstått att du inte finns längre mormor.. Jag kom på mig själv i klassrummet förra veckan, jag pratar om dig som om du fortfarande är vid liv. Jag säger att du bor, inte bodde. Jag pratar om hur du är, inte var. För mig är du inte borta, för mig är du fortfarande 30 mil härifrån hemma i ditt lilla hus där jag vet att du alltid finns. Dit jag får åka och hälsa på och få min tid med dig som jag alltid har uppskattat något enormt. Jag minns när jag var liten, när bilresan till dig var det bästa jag visste. När jag ville hoppa av innan vi var framme för att jag trodde att det gick fortare om jag sprang hem till dig.. Du satt alltid i ditt fönster och väntande när jag kom springande. Jag vill inte gå förbi ditt hus igen, jag vill inte se fönstret utan att se att du sitter där och väntar. Jag hoppas att du vilar i frid, att kroppen inte längre värker att du för första gången i ditt liv har det smärtfritt. Jag hoppas att du finns på samma plats som min pappa.