kvällstankarna blev många rader
Det är så beundransvärt, det är fint, det är sorgligt, det är hemskt.. Det är så himla mycket. Texterna jag läser, om bortgång, sorg, saknad och kärlek. Det är som att livet är uppdelat i två delar, ett liv före och ett liv efter. Jag har nämnt meningen förut, men jag gillar den. "Sorgen är kärlekens pris" Kärleken och sorgen ligger så obehagligt tätt intill varandra. Känslorna står med ryggen mot varandra. Ibland rasar den ena, för en stund eller under en väldigt lång tid. Kvar står bara en känsla ensam kvar, utan en rygg att luta sig emot. En känsla som tar över alla andra känslor, kvar finns bara sorgen och saknaden. Är det inte läskigt, hur otroligt nära våra känslor ligger varandra? Att den finaste kärleken skapar den djupaste sorgen. Sorgen behöver någonting att luta sig emot, någonting som skapar en trygghet i sorgen. En trygghet om att kunna leva vidare. Det är svårt att acceptera, svårt att förstå. Det har gått 11 år, och jag förstår fortfarande inte, men jag har förstått att jag aldrig kommer att göra det heller. Jag kommer aldrig att sluta fantisera om hur mitt liv hade sätt ut om det aldrig hade hänt. Om ditt hjärta fortfarande slog och du var vid liv, här hos oss. Idag har saknaden någonting så fruktansvärt starkt bakom sig att luta sig emot igen, en sån stark kärlek som varje dag får mig att leva, som får mig att le och uppskatta saker, människor och stunder.
Man får inte ha för brottom, sorgen har ingen bestämd tid. Den kommer aldrig att försvinna helt. Men den kommer att bli lindrig en dag. Så länge dina känslor finns, bra eller dåliga. Så försök inte att lura iväg dom, det är meningen att dom ska vara där.
Jag är varm i hjärtat. Jag är glad. Jag är stark. Jag bär på en stor kärlek i hjärtat som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Ingen kan ta min pappas plats i hjärtat ifrån mig, det är jag glad för. För där kommer du alltid att vara.
Om jag efter 11 år fortfarande inte förstår att du inte finns här, hur ska jag då kunna förstå att min mormors hjärta har slutat slå? Så sent som idag, sa jag till mamma. Skulle vi åka till morm..? Sen kom jag på mig själv. Det är inte till dig vi åker längre. Det är till kusinerna. Det är fel, så otroligt fel.
Man får inte ha för brottom, sorgen har ingen bestämd tid. Den kommer aldrig att försvinna helt. Men den kommer att bli lindrig en dag. Så länge dina känslor finns, bra eller dåliga. Så försök inte att lura iväg dom, det är meningen att dom ska vara där.
Jag är varm i hjärtat. Jag är glad. Jag är stark. Jag bär på en stor kärlek i hjärtat som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Ingen kan ta min pappas plats i hjärtat ifrån mig, det är jag glad för. För där kommer du alltid att vara.
Om jag efter 11 år fortfarande inte förstår att du inte finns här, hur ska jag då kunna förstå att min mormors hjärta har slutat slå? Så sent som idag, sa jag till mamma. Skulle vi åka till morm..? Sen kom jag på mig själv. Det är inte till dig vi åker längre. Det är till kusinerna. Det är fel, så otroligt fel.
Kommentarer
Postat av: Hana
omg rebban dina rader får mig börja gråta. Jättefint skrivet !
