Jannica hittade ett ord som stämde in på tillståndet just nu. Utmattad. Begravningen var vacker sorglig och så fruktansvärt jobbigt. Som jag nämnt tidigare har jag inte kunnat förstå att det har hänt, även om man är medveten om det är det som att hjärnan inte riktigt kan eller vill ta emot informationen. Att det faktiskt är som det är. Jag var ganska lugn när jag vaknade imorse, när vi skulle åka från mjölby till malexander (där min mormor bodde) kändes det inte som något konstigt. Inte att vi far iväg för att faktiskt gå på begravning. Men det dröjde inte länge. Jag har spenderat så otroligt många somrar nästan alla mina jular i malexander tillsammans med mormor. Jag känner igen och kan hela vägen till min mormor, det är minnen av att bara åka dom kurviga vägarna fram. Tårarna rann. Ett bildspel spelades i mitt huvud. Jag började att uppfatta sanningen. Att den här vägen till min fina mormor som alltid suttit vid sitt köksbord i fönstret och väntat på oss nu inte längre finns kvar. Som barn ville jag alltid hoppa av tidigare för att jag trodde att det skulle gå snabbare om jag själv sprang sista biten. Vilket man nu inser är en sjävklarhet att det inte gör. Utanför kyrkan vände sig kroppen upp och ner och hjärtat gick i 120. Min bror tog hand om mig. Kände hur illa mående jag blev. Mamma säger att det beror på att man är så frutansvärt ledsen och även nervös för det som ska komma. Mina varma tårar rann hejdlöst. Men jag höll min fantastiska mamma och bror i handen. Min trygghet. Min kärlek. Mitt allt. Vi ska ta hand om varandra mormor. Jag ska ta hand om mamma ordentligt. Som jag alltid har lovat Dig. Sov gott min underbara mormor. Vila i evig frid. Jag ska alltid minnas dig för den starka människan du var. För den fina kärleken du givit mig. För världens bästa mormor.